Avsiktliga lögner från S om sjukskrivningarna?

Idagens IP-debatter fick jag bland annat tillfälle att bemöta den desinformation som sprids från S om sjukskrivningarna. Även skattepolitiken var på agendan. Nedan länkas mina inlägg i debatterna samt återges i text.

Utrikes födda och jobben: http://www.riksdagen.se/sv/Debatter–beslut/Interpellationsdebatter1/Debatt/?did=GZ10182&doctype=ip#pos=607

anf.25 Finn Bengtsson (M):

Fru talman! Låt mig börja med att korrigera min kollega Johnny Munkhammar. När Socialdemokraterna styrde kunde det hända att skattetrycket blev över 100 procent. Det gjorde att trogna socialdemokrater blev tvungna att skriva en saga som hette Pomperipossa om ett skattetryck som låg över 100 procent. Det är konsekvensen om socialdemokrater ohejdat får lov att använda skattevapnet. Då hamnar man på helt bisarra nivåer. Det är därför som socialdemokrater kanske ibland som Hans Dahlgren slutligen tar sitt förnuft till fånga och börjar fundera över andra lösningar än att ständigt höja skatter på lönearbete. Den här debatten handlar om utanförskapet. Låt mig gå tillbaka till budgetpropositionen för innevarande budgetår. Där kan man av framräknade siffror utläsa att vi för år 2006 hade ett utanförskap på 1,083 miljoner helårsekvivalenter. Det är en svår siffra, men den betyder att man har ett ganska högt utanförskap. Det var också på det som det svenska folket gav alliansregeringen förtroendet att överta regeringsmakten. Fram till i dag har man med samma beräkningsgrund minskat med 15 procent. Man har en prognos som är fortsatt positiv. Man skulle kunna komma ned till 0,686 miljoner helårsekvivalenter år 2015, vilket är en kontinuerlig minskning av utanförskapet. Enligt dessa bedömningar lever alliansregeringen alltså klart upp till sitt vallöfte i en av de viktigaste frågorna, nämligen att minska utanförskapet. Vad bygger detta på? Återigen måste vi titta på hur det såg ut när alliansregeringen tillträdde 2006. Det är viktigt att notera att vi då hade en sjukförsäkring som inte fungerade. Vi hade massiva förtidspensioneringar och också individer som var långtidssjukskrivna utan egentligen annan plan än att gå över i förtidspension. Man såg inte någon strävan att återbördas till arbetsmarknaden trots att det säkert fanns arbetskapacitet, något som reformen i sjukförsäkringen har visat. Fru talman! Detta har lett till att vi genom att ha kommit ned till nivåer som är jämförbara med likartade länder vad gäller sjukskrivnings- och ohälsotalen har kunnat minska utanförskapet. Detta har skett vid sidan av att vi dessutom via jobbskatteavdragen har ökat stimulansen till människor att komma in på arbetsmarknaden. Det är en positiv ökning i en riktning och en positiv minskning i en annan riktning. Man såg stora geografiska skillnader i ohälsotalen över landet som inte hade någon medicinsk förklaring. Det kunde bara vara att man blundade inför det faktum att man försatte människor i utanförskap genom att de hamnade i ett sjukförsäkringssystem som inte var anpassat till dem som hade möjligheter att kanske rehabiliteras, arbetsträna eller komma åter in i arbetsmarknaden. Ett passivt utanförskap är fel typ av välfärdsåtgärd och leder inte framåt. Det skapade detta utanförskap som alliansregeringen har vänt på under relativt kort tid. Varför är detta viktigt? Det innebär att vi inte har människor som befinner sig i ett sjukförsäkringssystem där de också konsumerar mer sjukvård. Det är tyvärr så att det finns en koppling mellan att man befinner sig i en sjukskrivning utan en plan för att arbetsrehabiliteras, arbetsträna eller få annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd och en ökad konsumtion av sjukvård. Det innebär att man i sin tur dränerar resurser från sjukvården som är till för välfärdspolitiken. Allt i allt har alliansregeringen kunnat samla detta till ett reformutrymme för att massivt kunna satsa på arbetsmarknadsåtgärder under den svåra finanskris som härjar i vår omvärld. Detta har skett tack vare, precis som finansministern har sagt, att vi har kunnat skaffa oss sunda statsfinanser i detta land som står emot en omvärld och ger ett reformutrymme. I andra länder ser man tyvärr ökat utanförskap när vi samtidigt kan minska detta på olika fronter till gagn för svenska folket.

anf.30 Finn Bengtsson (M):

Fru talman! När Peter Perssons arroganta uttalande om brutaliserad människosyn från Alliansen inte visade sig fungera utan faller på hälleberget talar han i stället om ett avsiktligt misslyckande från vårt håll. Jag tycker att det är ganska trist att man ska hamna i denna typ av diskussioner i en debatt. Låt mig därför använda mitt korta inlägg åt någonting som handlar om det som föregående talare Johnny Munkhammar berättade om – den desinformation om sjukskrivningarna som Hillevi Larsson nyss spred här. Dessutom skrämmer hon upp folk med någonting som inte alls stämmer med en verklighetsbild som jag står mycket nära. Jag har sjukskrivit folk i ungefär 30 års tid. Sedan jag hamnade i heltidspolitiken har jag varit tjänstledig från denna verksamhet, men jag har just därför förvissat mig med mina kolleger om hur det fungerar. Låt mig för Hillevi Larsson och Peter Persson berätta hur det har fungerat efter sjukskrivningsreformen. Låt oss börja med hur det var före sjukskrivningsreformerna. När jag sjukskrev var detta det första som patienter tog upp med mig: Och så var det sjukskrivningen! Innan vi ens hade talat om vilken sjukdom det handlade om kom sjukskrivningen upp, för den var ofta någonting som man använde som ett arbetsmarknadspolitiskt redskap. Det var satt i en struktur i Sverige att använda den på det sättet. Det har varit en desinformation från socialdemokrater när det gäller cancersjuka, och jag undrar om den inte har varit medveten. Jag gjorde faktiskt en kontroll hos Försäkringskassan. Förra året var det elva fall där patienter som hade tumörsjukdom i diagnos hade fått avslag. Av dem var det bara en som hade en pågående behandling, och hon var 67 år. Hon skulle alltså inte ha någon sjukförsäkring. De andra tio hade inte någon pågående behandling. Det var inte ens tumörsjukdomen som var den primära diagnosen, utan de hade andra diagnoser för vilka de önskade sjukskrivning. Det finns inga belägg för att det undantag från cancer som finns för att vara sjukskriven över huvud taget har inneburit att en enda människa har hamnat i en oförsäkrad situation. Jag vill inte att debatten ska handla om den här typen av desinformation längre. Jag vill påstå, fru talman, att den närmar sig en avsiktlig lögn.

Ökade klyftor i samhället: http://www.riksdagen.se/sv/Debatter–beslut/Interpellationsdebatter1/Debatt/?did=GZ10181&doctype=ip#pos=850

anf.5 Finn Bengtsson (M):

Fru talman! Det är två viktiga områden som interpellanterna tar upp. Jag får tacka för det. Jag får också tacka finansministern för ett uttömmande svar i dessa mycket viktiga frågor där vi uppenbarligen har skillnader. För att börja med Peter Perssons fråga om den så kallade Gini-koefficienten, ett mått på skillnader i hushållens inkomster: Peter Persson torgför att det är stadiga ökningar och att Sverige mäler ut sig. Ja, vi i Sverige gör faktiskt det. Tittar vi på Gini-koefficienten utifrån ett perspektiv där man väger in också de samhällstjänster som finns inblandade i att stötta hushållen med skola, hälso- och sjukvård, bostadsbidrag och andra gemensamma välfärdstjänster ser vi att Sverige ligger i särklass bäst till. Vi i Sverige har de minsta skillnaderna – precis som finansministern beskriver i sitt svar. Det beror ju på vad man vill väga in i rättvisor och orättvisor. Jag tycker att det är viktigt att konstatera att en stor rättvisa i Sverige är våra väl utbyggda välfärdssystem som gemensamt finansieras. Lägger man till dessa till ekvationen ser det väldigt bra ut för Sverige. Det finns många länder som där har mycket att jobba på. Båda interpellanterna tar upp sjukförsäkringen – det var därför jag inte anmälde mig till debatten. Frågan fick stort utrymme i det muntliga svaret jämfört med den skrivna interpellationsfrågeställningen. Låt mig konstatera att det sägs från interpellanterna att alliansregeringen slänger ut folk i sjukförsäkringen, och låt mig omformulera detta. Åren 2002 och 2003 hade Sverige de absolut högsta sjuktal man kunde se bland annat i Europa. Tar vi jämförbara länder kan vi se att vi hade dubbelt så många sjukskrivna och dubbelt så länge, och vi förtidspensionerade 140 personer om dagen. Vi hade 550 000 förtidspensionerade av en befolkning som då var under 9 miljoner invånare. Göran Persson hade en dröm. I budgetpropositionen då skrev han in: Min dröm är att detta ska halveras till 2008. Sedan tillsatte han Anna Hedborg – socialdemokratisk sjukförsäkringsminister och även generaldirektör för Försäkringskassans motsvarighet på den tiden – som utredare. Hon kom fram till att det var mycket stora problem med den svenska sjukförsäkringen. Bland annat fanns det enorma geografiska skillnader. Fru talman! Jag vill alltså hävda att vad den socialdemokratiska regeringen lyckades med var att slänga in folk i sjukförsäkringen – människor som inte hade där att göra. Nu har vi agerat med en reformering av sjukförsäkringen. Försäkringskassan har tagit ansvar för att genomföra en betydande övergång till arbetsmarknaden för dem som faktiskt har möjlighet att komma dit. Vi har generösa regler för dem som prövas mot arbetsförmåga. Ungefär en fjärdedel stannar kvar i sjukförsäkringen på grund av undantagen. Vi har trots allt 55 procent, alltså mer än hälften, som är kvar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag och rehabilitering, där regeringen för övrigt har investerat en miljard kronor. Detta är på grund av att vi, precis som finansministern noterar, har haft sunda statsfinanser som bas för våra reformer. Vi har alltså ett mycket mer aktivt arbete för att låta folk komma tillbaka till arbetsmarknaden. Min fråga till interpellanterna är: På vilket sätt tror ni att man kommer närmare en arbetsmarknad om man ställs passiv i en sjukförsäkring där man dessutom inte har några tidsgränser utan övergången i förtidspension är nästan den enda givna lösningen? Detta kan jämföras med om man, som ungefär hälften av individerna nu, får en möjlighet att pröva arbetsmarknadsåtgärderna – som vi också har lyckats intensifiera på grund av reformutrymme, inte minst i budgetpropositionen 20011/12. Fru talman! Avslutningsvis tycker jag att det finns väldigt mycket här som talar för att Alliansens reformering av sjukförsäkringen har varit i syfte med vad tidigare socialdemokratiska ledare har önskat. Jag undrar vad den nuvarande socialdemokratiska hegemonin tycker om detta.

anf.14 Finn Bengtsson (M):

Fru talman! Den senare delen av debatten har handlat mycket om skattepolitiken. Låt oss försöka begripa oss på Socialdemokraternas skattepolitik. Hans Olsson går längst; han konstaterar att jobbskatteavdraget inte fungerar. Med stöd av RUT har han kommit fram till att med Socialdemokraternas passivitet när det gäller att ge stimulansåtgärder till löneskatteavdrag ökade man paradoxalt nog antalet jobb med 500 000. Hur kan det komma sig att de ledande finanspolitiska talespersonerna inom socialdemokratin stöder tre av fyra jobbskatteavdrag? Vill de helt enkelt ta bort de 500 000 jobb som Hans Olsson uppenbarligen har fått fram via sin RUT-förfrågan? Den frågan tycker jag att svenska folket har rätt att få svar på. Varför tycker socialdemokratin att jobbskatteavdragen är bra? Jo, av de anledningar som Johnny Munkhammar just nämnde. Debatten hetsar till sig. Vi ser naturligtvis framför oss drakoniska skatteökningar, som finansministern brukar säga, om man ska finansiera välfärden på det sätt som Socialdemokraterna tänker sig. Man kommer säkert att vilja öka progressiviteten i löneskatterna, och införa arvskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatt igen – kanske till och med en tobinskatt, vad vet jag? Det är spännande att läsa gårdagens understreckare på Svenska Dagbladets Brännpunkt där Hans Dahlgren, tidigare chef och medarbetare till både Göran Persson och Mona Sahlin, säger att man kanske skulle platta till skatten i stället och att det är något som gynnar en framväxande tjänstesektor och fler arbetade timmar. Han skriver också att platt skatt dock alltid betyder att den som har högre inkomst bidrar mer till välfärdens finansiering samtidigt som det lönar sig för alla att jobba mer och längre. Det är alltså en ledande socialdemokrat som uttrycker detta. Han går mycket längre än vad alliansregeringen har föreslagit och vad jag tror att den här gruppen önskar. Vad är Socialdemokraternas egentliga besked till väljarna om skattepolitiken i framtiden?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s