Finn Bengtsson debatterar om sjukförsäkringen i sveriges riksdag

Sveriges Riksdag 2012-12-12

Finn Bengtsson:
Oppositionen har nu låtit sig förfasas samfällt av den ytterst viktiga sjukförsäkringsreform som genomfördes under 2008 med tydlig verkan från år 2010. Ledartröjan för att beskriva denna dystopi har föga förvånande tagits på av Vänsterns representant Wiwi-Anne Johansson i föregående inlägg. Sjukförsäkringsreformen har följts upp noga från starten och löpande av regeringen tillsammans med ansvariga myndigheter med flera. Det har lett till ett antal ytterligare förbättringar på en redan bättre fungerande sjukförsäkring som kunde göras under förra årets budgetproposition liksom nu sker även i den aktuella budgetpropositionen för utgiftsområdet. Exempelvis kommer egenföretagare efter den 1 januari att kunna välja en karensdag i sjukförsäkringen, vilket gäller även om man är arbetslös och om egenföretagaren omfattas av både allmänt och särskilt högriskskydd. En riktad satsning på flera miljarder över fyra års tid görs på den utsatta grupp ungdomar som uppbär aktivitetsersättning för att stimulera till studier och arbete. Det är en vilande ersättning där även 25 procent kan betalas ut under en period av två år när ersättningen är vilande för att man provar på arbete. Regeringen inför nu ett särskilt nytt anslag till riktat stöd för de alltmer viktiga
samordningsförbundens verksamhet, inte minst när det gäller att få en mer aktiv social, medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering på plats.

Jag kan betona att parat med den psykiatrimiljard som man satsar inom regeringen och som nu har permanentats hoppas jag att det Tomas Eneroth tog upp i sitt anförande om en fortsatt utveckling av den psykiatriska rehabiliteringen blir möjlig med dessa resurser. Detta konsekventa förbättringsarbete med sjukförsäkringen av alliansregeringen har lett fram till att jag i många sammanhang har träffat människor som jag själv har sökt upp för att förhöra mig om hur de har upplevt sjukförsäkringsreformernas utfall. Det kan också vara människor som – hör och häpna, kan man tycka från oppositionen – har sökt upp mig med vittnesbörd om något helt annat än vad oppositionen ofta väljer att se och höra. Jag minns i detta sammanhang särskilt en kvinna som var 52 år gammal och som efter ett seminarium om sjukförsäkringsreformen kom fram till mig och tackade mig för den reform som vi hade genomfört. Innan dess hade hon varit passivt sjukskriven i över åtta år utan att någon ens hade frågat henne om annat än möjligheten att gå över till att bli förtidspensionär. Men detta ville inte kvinnan, som nu efter sjukförsäkringsreformen 2008 för första gången uppmärksammades av Försäkringskassan. Därefter erbjöds hon arbetslivsintroduktion på Arbetsförmedlingen under tre månader med aktiva insatser av bland annat arbetslivsinriktad rehabilitering och arbetsträning. Detta ledde fram till att hon efter ytterligare en tremånadersperiod med stöd av Arbetsförmedlingen fick en provanställning på 50 procent som fortsatte upp till 75 procent. Efter ett år kunde hon konvertera detta till en tillsvidareanställning på denna nivå. Det är en solskenshistoria, säger många. Javisst, men det har visat sig att detta inte bara en enskild kvinna. Hon har flera systrar och bröder som berättar liknande historier till skillnad från den undergångsstämning som oppositionen ofta försöker måla upp med breda penseldrag inför en oförstående medborgarskara. Detta skapar oro när man ser på de skatter man betalar för att finansiera sjukförsäkringssystemet. Det finns många goda exempel, som tyvärr sällan visas fram av vare sig opposition eller medier.

Att medvetet skapa en sådan oro hos befolkningen med nostalgiska återblickar till en svunnen tid som alls inte var bättre för de långtidssjukskrivna men som i gengäld riskerade statsbankrutt genom en sjukförsäkring som finansierade allt till alla som ville ha det utan att ifrågasätta om detta var sjukförsäkringens uppgift – det är i sanning inhumant. Det är inhumant för dem som låses in i en passiv långtidssjukskrivning med en säker biljett endast till en än mer passiviserande tillvaro i en förtidspension om denna inte är motiverad. Det är också inhumant för att det hotar både hållbarheten och därmed tilltron och legitimiteten till systemet på sikt hos befolkningen för en av våra allra viktigaste gemensamt värnade och finansierade välfärdsfunktioner. Ett sådant nostalgiskt anslag – att slå blå dunster i folks ögon om att det var bättre förr i sjukförsäkringen och vilja få dem att längta dit – är enligt mitt förmenande ett av de största svek mot det skattebetalande folkets vilja att upprätthålla detta välfärdssystem över tid som någon politiker med ansvar kan göra sig skyldig till. Låt mig därför i stället med varm hand från tidigare opposition yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer och motioner från oppositionen. Låt mig få ge en kort återblick till varför den genomförda sjukförsäkringsreformen med löpande förbättringsjusteringar var och är en både nödvändig och självklar väg att slå in på för att sedan fortsätta att utveckla i stället för att återvända till det gamla och backa in i framtiden, som oppositionen vill. Vi behöver bara gå ett decennium tillbaka, till år 2002, då det rådde högkonjunktur. Men under en
socialdemokratisk ledning fanns ett massivt utanförskap bestående en osund mix av sjunkande sysselsättning och extremt höga sjuktal. Närmare 15 procent av arbetskraften var sjukfrånvarande. Det är en siffra mer än dubbelt så hög som i jämförbara länder vid denna tidpunkt. Inte bara var ohälsotalet dubbelt så högt; sjukskrivningsperioderna var också i genomsnitt dubbelt så långvariga som i andra länder. Vi hade ett imponerande negativt resultat i sjukförsäkringen med 220 000 heltidssjukskrivna och 550 000 förtidspensionärer i en befolkning av knappt 9 miljoner människor. Varje dag året runt detta negativa toppår 2002 förflyttades 140 människor med stor medveten frenesi av det då rådande systemet från passiv långtidssjukskrivning över till en ännu mer passiviserande och definitiv förtidspension. Då var det inte tal, herr talman, om någon rehabiliteringskedja och långt mindre om någon rehabiliteringsgaranti eller rehabiliteringsmiljard varje år från staten. Inte heller satsade man på att förbättra sjukskrivningsprocessen med stöd i miljardklassen. Då var det trygg förvaring i sjukförsäkringen som gällde för att hyfsa arbetslöshetssiffrorna.

Sjukförsäkringen fungerade för många som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, vilket bland annat bekräftades av de enorma geografiska skillnaderna i ohälsotal som saknade medicinsk grund. Snittet för sjukfrånvaron för befolkningen i arbetsför ålder var 40 dagar per år. Sverige hade världens mest sjukfrånvarande befolkning samtidigt som hälsoläget i andra observationer angav att vi hade en av världens friskaste befolkningar. Detta var naturligtvis ohållbart, och det såg dåvarande statsminister Göran Persson. Han såg att problemet låg i den tidens sjukförsäkring och skrev därför in i budgetpropositionen 2002/03 en vision om att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukskrivning ska i förhållande till 2002 halveras fram till 2008. Detta var en djärv vision, kan tyckas, men ett utslag av ett tydligt ansvarskännande för grundproblemets natur, till skillnad från dagens socialdemokrater. Anna Hedborg, tidigare socialdemokratisk socialförsäkringsminister, gavs uppdraget att komma med förslag för att reformera sjukförsäkringen. I uppdraget från den socialdemokratiska regeringen ställdes bland annat frågan varför det inom den svenska sjukförsäkringen saknas en bortre gräns som i princip alla andra länder hade och har, något som de rödgröna oppositionspartierna nu vill plocka bort. Anna Hedborg levererade sin gedigna utredning under 2006. Där konstateras bland
annat att sjukförsäkringen har tillåtits bli en parkeringsplats för problem den inte är avsedd för. Vidare skrev Anna Hedborg att i andra länder är
sjukförsäkringen begränsad i tid, vilket gör att alla vet att det är viktigt att åtgärder sätts in snabbt, men den svenska sjukförsäkringen präglas av motsatsen. Hon sammanfattade sin utredning med att det bästa man kan säga är att rätt till sjukpenning i Sverige finns för den som vill ha den.
Ansvarskännande politiker och bland annat LO applåderade Hedborgs analys och förslag till förändringar i sjukvårdsförsäkringen. Men så förlorade man valet 2006, och den tillträdande alliansregeringen byggde mycket av sin sjukförsäkringsreform just på Hedborgs utredningsresultat. Denna genomfördes som sagt under 2008 med synliga positiva effekter med början vid övergången från 2009 till 2010 och fortsatt i dag, enligt de många fortlöpande uppföljningar som gjorts, görs och planeras. De sammanfattande resultaten av sjukförsäkringsreformen kan beskrivas i några enkla ord, för att inte blanda in för mycket statistik, som att vi nu har hälften så många som är sjukskrivna hälften så länge som tidigare. Men inte bara långtidssjukskrivningarna har minskat, det har även förtidspensioneringarna, som är så förödande destruktiva för människors liv om man inte verkligen behöver det. Vi talar om många hundratusen människor som nu efter sjukförsäkringsreformen finns på eller är betydligt närmare arbetsmarknaden än innan sjukförsäkringsreformen genomfördes.

Till skillnad från den negativa bild som bland annat Wiwi-Anne Johansson målade upp om sysselsättningen och utanförskapet har de senaste undersökningarna visat på en ökad sysselsättning med ungefär 215 000 individer och ett minskat utanförskap med 224 000 individer. Det senare är mycket sjukförsäkringsreformens förtjänst. Sjukskrivningarna och förtidspensioneringarna är nu alltså nere på jämförbara
nivåer med jämförbara länder, och de tidigare bisarra geografiska skillnaderna i ohälsotal och sjukskrivning runt om i landet är nu i princip utjämnade. Göran Perssons vision från budgetpropositionen 2002/03 är fantastiskt nog uppfylld genom ansvarskännande politikers agerande från både tidigare socialdemokratiska regeringar och alliansregeringar. Det är därför förvånande att den nuvarande socialdemokratin med stöd av rödgröna och oppositionen generellt, med en farlig nostalgisk flört till väljarna baserad på ensidig analys av de många data som i
dag finns tillgängliga om utfallet av sjukförsäkringen så här långt, försöker att sken av att den tidigare samsynen över parti- och blockgränserna på problemen och deras lösning för att långsiktigt värna en hållbar och legitim sjukförsäkring finansierad av svenska skattebetalare inte längre finns, till förmån för att helt enkelt bedriva en bakåtsträvande reaktionär politik vars facit vi sett och förskräcks över att möjligen få återuppleva om dagens opposition kommer till makten.

Som den kanske första optimisten i den talarskara som hittills stått i talarstolen skulle jag vilja avsluta mitt anförande med några faktauppgifter som just inger hopp i stället för förtvivlan. Vi har nu en i allt väsentligt välfungerande sjukförsäkring som ger hållbar trygghet för framtiden för dem som verkligen behöver den och som samtidigt utgår från att den som kan och vill arbeta ska få stöd för att göra detta. Den första uppgiften är en faktasammanställning från riksdagens utredningstjänst, RUT, byggd på trygga källor som Eurostat och Försäkringskassan strax före sommaren i år. Här konstateras att ”den svenska sjukan” inte länge är ett undantag, och RUT bekräftar därmed att Sverige numera har både ett mer stabilt sjuktal och att detta inte nämnvärt avviker från det i vår omvärld. Med stöd av statistik från bland annat Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen lämnade Socialdepartementet en rapport i september i år om vägen tillbaka, en beskrivning av dem som lämnat sjukförsäkringen. I den står det att finna, i klar motsats till hur oppositionen framställer det, att av de 14 200 personer som lämnat sjukförsäkringen vid årsskiftet 2009/10 var nästan 3 500 tillbaka i arbetslivet. Här tycker jag att det är beklämmande att se att de som är tillbaka i arbetslivet med stöd betraktas som icke riktigt arbetande. Det är för mig en väldigt främmande människosyn. Ytterligare drygt 4 100 personer är nu betydligt närmare arbetsmarknaden, med studier, i olika arbetsmarknadspolitiska program eller öppet arbetssökande i stället för att ha återgått till sjukförsäkringen. Man slås av att hälften av de 14 200 personerna inte längre finns kvar i sjukförsäkringen alls, vare sig som
sjukskrivna eller med förtidspension. Av dem som återgick till sjukförsäkringen kommer mycket riktigt en del tillbaka för andra gången för att erbjudas arbetslivsintroduktion. Detta är dock begränsat till 2 000 personer, och det är enligt min mening en stor framgång att det är så pass få. Samtidigt får de pröva sin arbetsförmåga när så är befogat och möjligt. De synliggörs helt enkelt och ges en möjlighet att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Ordet nostalgi kommer från latin och betyder smärtsam längtan tillbaka till hur det var. Nostalgi var ursprungligen en medicinsk diagnos, för det här med en smärta av längtan till hur det var förr var sällan förankrad i den verklighet som då fanns. Nostalgi och trängtande tillbakablickande är därför förrädiskt, och fallet med den svenska sjukförsäkringen skulle i så fall bli förskräckligt. Låt oss därför i stället blicka framåt, se och analysera samhällsproblemen och ha politiskt mod att sedan göra något åt dem, såsom vi gjort med sjukförsäkringen. Detta ingjuter hopp i stället för vanmakt hos befolkningen i en omgivande värld fylld av svårigheter och motsatsen till en stabil ekonomi, som vi har i vårt land. Det synsättet för oss alla, framåt, inte bakåt.

Klicka här för att se hela debatten på riksdagen.se

Finn Bengtsson i sfu debatt 2012-12-12 - Kopia

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s