Statliga sjukvårdsmiljarder endast temporära lösningar

Svar till Mikael Eriksson på SvD Brännpunkt 31/7 2013

Det är inte svårt att hålla med Mikael Eriksson (SvD Brännpunkt 31/7) om att bristen på vårdplatser är ett överhängande och akut problem att lösa i Sverige idag. Men lösningar av typen extra miljarder av olika slag från staten till sjukvårdshuvudmännen, dvs. landstingen, ger inte tyvärr inte alltid full avsedd politisk effekt. Detta kan spåras i ett större strukturproblem som det delade ansvaret för sjukvård och sjukförsäkring som gäller mellan landstingen och staten, där det oftare blir ett kattrakande om resurserna dem emellan istället för ett genuint samarbete till alla patienters bästa.

När exempelvis den s.k. ”kömiljarden” inrättades för att få bukt med en orimligt dålig tillgänglighet till den svenska sjukvården, valde vissa landsting att trixa med statistiken för att komma åt dessa stimulansmedel. För psykiatrimiljarden, i syfte att kraftsamla på psykiatrin från statens sida, kontrade en del landsting genom att låta även psykiatrin ingå i kraven på ett allmänt sparbeting för vården. Rehabilitieringsmiljardens syfte har varit ett fokus på bättre rehabiliteringsinsatser för att, om möjligt, kunna lämna sjukskrivningen till förmån för återgång i arbete. För att komma i åtnjutande av denna stimulans har även här landsting mer sett till att kunna påvisa att viss rehabilitering utförts än att denna rehabilitering verkligen lett till återgång i arbete i större omfattning än tidigare.

De många olika statliga vårdmiljarderna har vid uppföljning, som Eriksson så riktigt påpekar, givit viss önskad effekt men långt ifrån optimal sådan. Varför? Om man betraktar att den solidariskt finansierade svenska vården omsluter cirka 300 miljarder om året varav lejonparten av detta kommer från landstingsskatten, hur kommer det sig då att en enstaka miljard av stimulansmedel från staten trots allt ibland kan få en dramatisk effekt? Borde inte landstingen själva inom ramen för en så stor budget kunna lösa dessa problem med fokus på såväl köer, som psykiatri, rehabilitering och vårdplatser utan de delar av procent på totalen som staten försöker stimulera med? Vari ligger det strukturella problemet?

Av kroniska sjukdomar är det vanligt att samhällets kostnad för dessa vida överstiger den ”investering” som görs från vården för att mota desamma. För exempelvis psykiatrin utgör de direkta kostnaderna, som innefattar öppen- och slutenvård, behandlings- och uppföljningskostnader enbart cirka 20%, medan de indirekta kostnaderna, som sjukskrivningar, förtidspensioneringar och förtida död utgör ungefär 80%. Man kan alltså säga att landstingen ansvarar för kostnaden för vård medan staten ansvarar för kostanden för sjukdom, och det är den senare som är intressant för såväl patienter som samhälle.

Jag har därför återkommande motionerat i riksdagen om att få hela kostnaden för sjukvård att gemensamt ansvaras av för en huvudman. Detta kan åstadkommas antingen genom att såväl sjukvårds- som sjukförsäkringsansvar tas av staten i sin helhet, eller att landstingen också övertar ansvaret för sjukförsäkringen. I det senare fallet skulle inga riktade stimulansmedel i miljardklassen behövas till landstingen, deras förvaltning av den i allt övergripande kostnaden för sjukförsäkringen skulle lösa ut problemet under ett och samma huvudmannaskap. Detta skulle ge Sverige en rationell lösning på ett strukturellt problem som ännu ingen vågat ta tag i.

Finn Bengtsson
läkare/professor och riksdagsledamot (M) i Socialförsäkringsutskottet

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s