Forskningen ger inga entydiga svar om valfrihetsreformer

Det påstås i samhällsdebatten idag att vinster i välfärden är bevisat  skadliga. På DN Debatt (16/8) sägs att forskningen ger entydiga svar om  vådan av valfrihetsreformer. Det förminskar denna väsentliga politiska  diskussion på ett otillbörligt sätt, skriver rikdsdagsledmoten och läkaren Finn Bengtsson (M) på dagens DN debattsidor.

Kollegan Katarina Hamberg (DN Debatt 16/8) ger sig i denna anda bryskt på Patientmaktsutredningens förslag till nya lagförslag för att stärka patienternas inflytande i vården. Hon staplar negativa invektiv på vartannat mot en politisk vidareutveckling av att bättre än i dag värna enskildas rättigheter till egna val i vårdapparaten, trots att de är tydliga i regeringens direktiv till utredaren.

Hamberg anger forskningsresultat som stöd för sin kritik. Tillåt mig tvivla. Frågor om vinster och valfrihet i den gemensamma välfärdssektorn är ytterst en politisk-ideologisk fråga. Frågeställningar som inte finner entydiga svar inom vare sig medicinsk, ekonomisk eller annan humanioraforskning ska därför inte heller påskinas ha självklara lösningar utifrån facklig auktoritet. Det är knappast akademiskt hederligt mot de utredningsförslag som nu föreligger.

Hamberg anger den ojämlika vården som huvudproblemet, inte valfriheten. Men jämlik vård kan definieras på olika sätt. Enligt traditionellt socialistiskt synsätt gäller absolut jämlikhet. Det vill säga. förslag som att låta den som erbjuds sämst vård vara rikslikare för övrigas rätt till vård skulle snart lösa att jämlik vård uppnås. Könsjämlik vård kan med denna filosofi som huvudmål uppnås om män ges samma kvalitet på vården som den där kvinnor idag erbjuds sämre kvalitet. Omvänt, om kvinnor fick samma vård som män vid ex.vis migrän och depression så har vi snart jämlikhet här. Geografiskt jämlik vård styrs upp om det sämsta landstinget får visa vägen, och så vidare. Detta tänkande utvecklar möjligen raskt absolut jämlikhet men inte jämlik kvalitetsökning på lite sikt, tvärtom.

En annan jämlikhetstanke innebär en ständig kvalitetsutveckling som för alla framåt, låt vara med viss tidsfördröjning för några. Successiv kvalitetshöjning gör att någon alltid kan få lite mer än någon annan i varje tidsenhet, men sammantaget gynnas alla av denna utveckling om målet kvalitet sätts framför absolut jämlikhet här och nu i vården (ett nog så utopiskt mål i sig). Efterhand kommer kvaliteten även för den som tidigare hade sämst förutsättningar både ikapp och förbi den som tidigare erbjöds den bästa vården. Denna tidslatens behöver inte vara särskilt lång i ett demokratiskt land som Sverige, där det stora flertalet av oss vill se rättvisa mellan människor fast förutsättningarna kan vara olika till att börja med.

Om man blickar tillbaka i den medicinska historien ser man en kontinuerlig kvalitetsutveckling av vården som efterhand gagnar fler och fler. När utvecklingen är som mest effektiv enligt min mening finns en mångfald av konkurrerande utförare, som även ges stimulans av rimliga vinstmöjligheter i verksamheten. Detta måste paras med en välinformerad och generös valmöjlighet för patienterna för att den bästa kvaliteten då gynnas av just flertalets val.

Här finns naturligtvis en lång rad olika forskningsresultat med ibland helt olika resultat. Men alla med sina fel och brister för att politiker ska kunna stödja sig på en enda vetenskaplig sanning för vårdens bästa utveckling. I alla fall om det politiska huvudmålet är bäst kvalitet för flest möjliga.

Finn Bengtsson, läkare och professor, riksdagsledamot (M)

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s