Dåligt minne kring sjukförsäkringen

Med anledning av den debattartikel om sjukförsäkringen som publicerades på SvD Brännpunkt den 3 augusti har Finn skrivit en replik som tillbakavisar de felaktigheter som juristerna vid LO-TCO Rättsskydd skriver om i sin artikel. Artikeln ”Inför straffavgift för utebliven hjälp” kan du läsa här och Finns replik återfinns i sin helhet här nedan samt här.

 

LO-TCO Rättsskydd förfasar över undantagsbestämmelser i sjukförsäkringen, samtidigt som man irriterar sig över strikta tidsgränser i försäkringen i syfte att uppmärksamma problem för den enskilde med stöd och hjälp för återgång i arbete (Brännpunkt 3/8). Den felaktiga slutsatsen av detta är att sjukförsäkringsreformen 2008 inte fungerar. Samtidigt har man kort minne. Den S-ledda socialförsäkringsutredningen föreslog 2006 en tidsgräns i sjukförsäkringen. LO påpekade då att de ansåg att detta var rätt väg att gå för att göra en nödvändig omställning centralt i försäkringen och föreslog 15 månader som den maximala tiden man skulle ha rätt till sjukpenning (källa: LO ”Sjukas rätt till stöd” 2007).

På basen av detta och eget underlag införde alliansregeringen efter valsegern 2006 sjukförsäkringsreformen 2008. Den innebar tidsgränser i sjukfallet som anger när och hur arbetsförmågan ska bedömas. Första halvåret i sjukfallet bedöms arbetsförmågan gentemot den vanliga arbetsgivaren, därefter mot hela arbetsmarknaden. Man kan som längst vara sjukskriven 2,5 år, det vill säga dubbelt så länge som LO föreslog (!) och därefter får man arbetslivsinriktad rehabilitering hos AF i tre månader. Man kan därefter söka sjukpenning igen. Alla länder i Europa har en tidsgräns i sjukförsäkringen. De som får lämna sjukförsäkringen blir inte utan ersättning, de får aktivitetsstöd istället för sjukpenning/sjukersättning.

Det finns många undantag vid tidsgränserna, till exempel den som har en allvarlig sjukdom berörs inte av tidsgränserna, just för att de individuella företrädena är så olika människor emellan vad gäller arbetsförmåga och sjukdom. Ett sjukförsäkringssystem helt utan undantagsregler och individuella bedömningar blir därmed omänskligt.

Hela bakgrunden till reformen var att Sverige i början av 2000-talet hade högst sjukfrånvaro i hela världen trots att vi är en av världens friskaste befolkningar enligt objektiva, internationella hälsomått. År 2006 var 200 000 helårssjukskrivna, 550 000 hade sjukersättning (förtidspension), vilket sammantaget ledde till att en svensk i arbetsför ålder i genomsnitt var sjukfrånvarande 40 dagar (två heltidsarbetsmånader!) per år. Detta var ohållbart, både statsfinansiellt och mänskligt. Även många ledande socialdemokrater ansåg därför just på den tiden att den höga sjukfrånvaron var ett stort problem som måste åtgärdas. Varför vill man nu möjligen tillbaka dit?

Idag (juli 2014) har antalet sjukskrivna minskat med 32 000 personer och antalet med sjukersättning (förtidspension) har minskat med 199 000 personer jämfört med 2006. Totalt är det 230 000 färre personer sjukfrånvarande idag än innan alliansen fick regeringsmakten.

Sjukfrånvaron idag i Sverige är på samma nivå som genomsnittet för övriga EU-länder. En person i arbetsför ålder är i dag i genomsnitt frånvarande 13 dagar färre per år jämfört med 2006. Till detta kan läggas att långvarig sjukfrånvaro innebär i sig en stor hälsorisk i sig. En bättre fungerande sjukförsäkring som idag är därför ett humanitärt framsteg för svenska folket. Människor har idag i betydande omfattning återgått i arbete eller tagit ett steg närmare arbetsmarknaden jämfört med situationen innan 2006.

Flera studier (Inspektionen för socialförsäkringen, Riksrevisionen, Finanspolitiska rådet) visar att tidsgränserna är bra. De har bidragit till att alla aktörer (Försäkringskassan, läkare, arbetsgivare) är mer aktiva och tar tag i problem tidigt. Studier visar också att en majoritet av Försäkringskassans handläggare tycker att tidsgränserna är ett stöd i arbetet.

Mångmiljardbelopp har, och fortsätter att, satsas av regeringen för rehabiliteringsåtgärder främst riktat till stöd för att arbetsgivarna ska kunna leva upp till sina skyldigheter med arbetsplatsrelaterade åtgärder i syfte att uppnå återgång i arbete för sjukskrivna arbetstagare. Insatser av denna typ gjordes inte under de många förlorade S-regeringsåren med LO:s goda minne. Varför är nu då LO-TCO Rättsskydd plötsligt så talföra i denna fråga?

FINN BENGTSSON (M)

riksdagsledamot i Socialförsäkringsutskottet, och ledamot i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen

Artikeln publicerades på SvD Opinion 5 augusti.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s